aaaprilmamma

vill ni veta en sjuk sak? och jag är inte ensam om det, jag vet det.
i 9 månader har jag burit min son. Det tog hela 9 månader för honom att utvecklas till ett litet pyre. Det tog honom 16 timmar att vandra ner genom förlossningskanalen för att sedan ligga i mina armar, som jag längtat efter :)
dom 16 timmarna var då dom värsta timmarna i hela mitt liv, det gjorde så fruktansvärt ont och jag skrek åt barnmorskorna att dom skulle ta ut "den", och "hur FAN kan folk VILJA göra om det här!?". Jag skrek att smärtan var sjuk, att det inte borde få gå till såhär! Varje krystvärk klämde jag mikaels hand allt hårdare, allt för att kunna trycka hårdare.

nu till det sjuka. Alla säger alltid att "du glömmer" och jag intalade mig själv att jag varje dag skulle tänka på min förlossning och påminna mig själv om hur ont det gjorde, och att jag absolut inte vill utsätta mig för det igen. Nu säger jag inte att jag vill bli med barn igen, för det vill jag VERKLIGEN inte!!!

Det finns två tjejer på min förra skola som väntar barn, båda ska ha nu under sommaren! En tog studenten, den andra skulle börja trean. Och när jag tänker på det så blir jag alldeles varm i kroppen. Jag längtar tillbaka till min stora tjocka kula som rörde sig som tidvattenvågar ibland, som blev stenhård som ett berg till och från! min stora tjocka mage. Kan ni förstå att det låg en människa där inne? MIN lilla lilla människa!

förlossningen var, och är det häftigaste jag någonsin gjort/kommer att göra i heeela mitt liv! varje sekund av de 16 timmarna det tog, all smärta var definitivt värt det och jag skulle verkligen vilja göra om det. Inte för att skaffa ett nytt barn, utan jag vill göra om just den förlossningen jag hade med oliver.
alla ni som fött barn, som har det i färska minnet vet vilken enormt känsla det är när huvudet stället sig för att vänta på den sista krystvärken som kommer att föda fram barnet. Känslan när barnet precis kommit ut, att höra det där underbara skriket, att få veta om det var en han eller hon!

jag vill säga lycka till, till alla ni som väntar era små! Jag vet att det är pest och pina att vara gravid dom sista månaderna, jag tyckte det. Jag ville bara få ut den där j****vla ungen!!!! för det var så jobbigt! tungt, svettigt klumpigt. Men jag saknar min mage, jag saknar att vagga runt med alla blickar riktade mot mig :) 
Ett litet tips från mig som bloggat om hela min graviditet, och därefter tagit reda på det mesta som hänt inom mig och vad som komma skall under förlossningen är att läs på... läs på läs på läs på!!! Man kan aldrig säga hur just DIN förlossningen kommer att ske, men att vara påläst om hela din graviditet och alla förlossningsskedena ger dig sååå himla mycket! För mig fanns det ingen rädsla för jag visste vad som hände, varför det hände.. Min kropp reagerade på chock, men ingen rädsla. 

nu ska jag sluta tjöta! haha. Ha det gott allihopa :D