hittat honom i tid
Amanda aka Amzie om åh, min fina!:
Fick en kommentar för inte länge sedan, angående mitt senaste inlägg om little.. Och ja, det finns ett inlägg helt om historien i kategorin "hästar". Men jag drar den gärna igen! bara för att själv inte glömma! Jag har haft little nu sen tre år tillbaka.. Och han har stått på min internatskola under tiden jag också bodde där! Jag och sambon bestämde oss för att flytta därifrån eftersom vi inte trivdes och därför fick jag flytta litte.. Det blev sommarlov och bete var det ju inget problem med, men sedan insåg jag att det inte funkade, jag var tvungen att "få bort" honom innan skolan började igen, och letade frenetiskt efter en fodervärd! Jag hittade en lagomt nära, som jag pratade lite med och tyckte verkade helt okej! :) Hon kom och hämtade honom med ett hyrsläp och sin kompis, och redan vid första ögonkastet kändes allting bara extremt fel.. Det var inte bara jag som hade den dåliga magkänslan av denna personen, och ack så rätt vi hade!
vi hade småkontakt nån gång i månaden sådär för att stämma av, och allting verkade okej, från början iallafall! Medans tiden gick blev jag mer och mer orolig för honom, och när jag var på praktik hos en vän fick jag ett mejl från fodervärdens mamma. "ring mig, jag måste prata med dig, min dotter vet inget". Jag blev självklart väldigt nervös och ringde upp mamman, nånting var fel. Tjejen hade inte pengar att ens försörja sig själv, hennes pojkvän betedde sig inte bra och till råga på allt satt tjejens mamma i rullstol. Så hon kände inte till hela historien. Jag fick telefonnumret till stallägaren där min häst stod. Han visste självklart ingenting om hästar med gav mig numret till en tjej som också stod i stallet, som hade mer koll. Jag fick väldigt mycket hjälp av henne, och information: Min häst hade inte blivit skodd eller verkad en enda gång sen hon hade haft honom (han hade fortfarande på sig samma skor som han hade haft när jag skickade iväg honom i juni/juli, detta var oktober nångång om jag inte minns fel). Vissa dagar hade han inte fått någon mat över huvud taget, då hon inte hade råd att köpa hö.
ändå red hon honom... Som tur var, var jag hemma hos en av mina bästa vänner och bästa hästmänniskor jag vet. Hon stöttar mig i allt och även detta, vi löste det som så att ca 2 dagar efter samtalet haffade vi hennes släp på pappas bil, och vi reste från stockholm till värmland för att hämta hem honom och försöka rädda honom.
Det värsta av allt var när jag stod och diskuterade med den här andra stalltjejen (vi fick mkt hjälp av) och demie rusar in i stallet och säger lågt "erika.. alltså.. Jag vill inte ens titta under det där täcket". Och då hade hon bara kikat på honom från staketet ut i hagen! Jag tog ett grinskaft och hämtade honom.. det var så jävla tragiskt, en relativt stor hage.. När han såg att någon var påväg att hämta honom vände han genast och började gå bort, och när jag kommit någorlunda nära, och han såg mig noga, vände han igen och började gå rakt emot mig istället. Jag tror han förstod.
Hans hovar var i mycket illa skick, det finns bilder i katerogrin "hästar".. Han var benig och.. usch. Ingen glimt i ögat, han var inte sig själv helt enkelt.. Men han förstod, det lovar jag! Han har aldrig varit så lugn att lasta, speciellt utan ramp som han aldrig nånsin åkt i.. Hela stockholmsresan var han jätte lugn.. bara stod. Och även när vi lastade ut honom på björknäsgård var han inte alls lika virrig som han brukar vara vid nya ställen.
hade vi inte hittat honom i tid hade det absolut varit försent. Hade det gått en månad till hade det varit FRUKTANSVÄRT! och jag har allt att tacka demie, jag vet inte vad jag hade gjort utan henne, hon är guld värd!
Nu står jag inför ett stort beslut, ett svårt beslut framförallt. Ska jag ta hem honom (som jag hade tänkt), sälja honom, eller överlåta honom till demie - som faktiskt uppskattar den knasbommen för den han är och respekterar faktan att han älskar att bo på björknäs, han älskar att vara en del av den stora hästflock han får gå med där. Han får kärlek, diciplin och mat!
Kanske vore det bäst, att inte ta ifrån honom den lyckan??
förövrigt idag mår jag verkligen SKIT. Jag låter som en överkörd kråka. Jag har sammandragningar HELA tiden och förvärkar. Ont i ryggen.. bläää. Nu är iallafall min man och tanja hemma, det känns skönt <3
"hittat honom i tid"? berätta mer!
Fick en kommentar för inte länge sedan, angående mitt senaste inlägg om little.. Och ja, det finns ett inlägg helt om historien i kategorin "hästar". Men jag drar den gärna igen! bara för att själv inte glömma! Jag har haft little nu sen tre år tillbaka.. Och han har stått på min internatskola under tiden jag också bodde där! Jag och sambon bestämde oss för att flytta därifrån eftersom vi inte trivdes och därför fick jag flytta litte.. Det blev sommarlov och bete var det ju inget problem med, men sedan insåg jag att det inte funkade, jag var tvungen att "få bort" honom innan skolan började igen, och letade frenetiskt efter en fodervärd! Jag hittade en lagomt nära, som jag pratade lite med och tyckte verkade helt okej! :) Hon kom och hämtade honom med ett hyrsläp och sin kompis, och redan vid första ögonkastet kändes allting bara extremt fel.. Det var inte bara jag som hade den dåliga magkänslan av denna personen, och ack så rätt vi hade!
vi hade småkontakt nån gång i månaden sådär för att stämma av, och allting verkade okej, från början iallafall! Medans tiden gick blev jag mer och mer orolig för honom, och när jag var på praktik hos en vän fick jag ett mejl från fodervärdens mamma. "ring mig, jag måste prata med dig, min dotter vet inget". Jag blev självklart väldigt nervös och ringde upp mamman, nånting var fel. Tjejen hade inte pengar att ens försörja sig själv, hennes pojkvän betedde sig inte bra och till råga på allt satt tjejens mamma i rullstol. Så hon kände inte till hela historien. Jag fick telefonnumret till stallägaren där min häst stod. Han visste självklart ingenting om hästar med gav mig numret till en tjej som också stod i stallet, som hade mer koll. Jag fick väldigt mycket hjälp av henne, och information: Min häst hade inte blivit skodd eller verkad en enda gång sen hon hade haft honom (han hade fortfarande på sig samma skor som han hade haft när jag skickade iväg honom i juni/juli, detta var oktober nångång om jag inte minns fel). Vissa dagar hade han inte fått någon mat över huvud taget, då hon inte hade råd att köpa hö.
ändå red hon honom... Som tur var, var jag hemma hos en av mina bästa vänner och bästa hästmänniskor jag vet. Hon stöttar mig i allt och även detta, vi löste det som så att ca 2 dagar efter samtalet haffade vi hennes släp på pappas bil, och vi reste från stockholm till värmland för att hämta hem honom och försöka rädda honom.
Det värsta av allt var när jag stod och diskuterade med den här andra stalltjejen (vi fick mkt hjälp av) och demie rusar in i stallet och säger lågt "erika.. alltså.. Jag vill inte ens titta under det där täcket". Och då hade hon bara kikat på honom från staketet ut i hagen! Jag tog ett grinskaft och hämtade honom.. det var så jävla tragiskt, en relativt stor hage.. När han såg att någon var påväg att hämta honom vände han genast och började gå bort, och när jag kommit någorlunda nära, och han såg mig noga, vände han igen och började gå rakt emot mig istället. Jag tror han förstod.
Hans hovar var i mycket illa skick, det finns bilder i katerogrin "hästar".. Han var benig och.. usch. Ingen glimt i ögat, han var inte sig själv helt enkelt.. Men han förstod, det lovar jag! Han har aldrig varit så lugn att lasta, speciellt utan ramp som han aldrig nånsin åkt i.. Hela stockholmsresan var han jätte lugn.. bara stod. Och även när vi lastade ut honom på björknäsgård var han inte alls lika virrig som han brukar vara vid nya ställen.
hade vi inte hittat honom i tid hade det absolut varit försent. Hade det gått en månad till hade det varit FRUKTANSVÄRT! och jag har allt att tacka demie, jag vet inte vad jag hade gjort utan henne, hon är guld värd!
Nu står jag inför ett stort beslut, ett svårt beslut framförallt. Ska jag ta hem honom (som jag hade tänkt), sälja honom, eller överlåta honom till demie - som faktiskt uppskattar den knasbommen för den han är och respekterar faktan att han älskar att bo på björknäs, han älskar att vara en del av den stora hästflock han får gå med där. Han får kärlek, diciplin och mat!
Kanske vore det bäst, att inte ta ifrån honom den lyckan??
förövrigt idag mår jag verkligen SKIT. Jag låter som en överkörd kråka. Jag har sammandragningar HELA tiden och förvärkar. Ont i ryggen.. bläää. Nu är iallafall min man och tanja hemma, det känns skönt <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Råkade trilla in på din sida,
Vilken hemskt situation du var i.
Trackback
