livsavgörande diagnoser
många gånger kan jag kanske tycka att jag tar min diagnos för givet, dom gånger jag missar att ta tabletterna tillexempel.. Vilket jag ärligt kan erkänna att jag ofta gör för att jag mår så jävla bra! jag mår så sjukt bra, jag mår som en normal människa och har inte kännt av min sjukdom alls sen jag fick riktiga mediciner för det... Men man ska aldrig någonsin underskatta din diagnos.
folk blir diagnostiserade med ADHD, crohns, dyslexi, asbergers. you name it! varje dag!! Och varför jag tar upp det här är att det är så många som skrattar åt folk som har en diagnos. Det är helt fel! för vissa betyder det här livet, hela jävla livet!
jag vill inte peka ut folk, och jag missdömer er inte nu. Men jag vet vad för slags snack som gick omkring när jag var sjuk och var hemma under typ hela åk. 2 på gymnasiet.. Jag tog inte hand om min häst, jag var lat och lät andra göra det åt mig, jag bara sket i skolan osv.. Oj så man tappade hakorna när man fick reda på vad som egentligen låg bakom mitt försvinnande...
Men hur ska man förklara sig för att folk inte bara ska skita i en? Vad säger jag för något?? Folk frågade mig mycket i början efter att jag kom tillbaka vad det var för fel på mig, varför hade jag legat på sjukhuset och så.. ja.. Jag var ärlig såklart. "Jag har en en kroniskt inflammerad tarmsjukdom". Jag hade ständiga diarrér! Jag kräktes MINST en gång i veckan. Det här börjar bli en relativt vanlig åkomma detsutom. Jag tycker att vi ska prata mer öppet om det: JA, JAG SKITER MINST 8 GÅNGER OM DAGEN! (jag gjorde då iallafall). Det var löst, och luktade fan! Jag är totalt jävla ärlig med det, varför? Jo, för att det var livsavgörande för mig. Jag kunde inte åka och göra saker för jag blev låst.
Om kompisar sen frågade varför jag inte kunde följa med på saker fick man väl vara ärlig och säga "nej, jag måste kunna bajsa när jag behöver, typ 2 gånger i halvtimmen".
Gör aldrig narr av folk som lever med skit. Även om det inte är i någon högre grad så kan man må psykiskt dåligt över att man faktiskt blivit drabbad av något. Självklart får man göra narr av sig själv om man tycker att det är okej, det gör ju jag hela tiden samtidigt som jag är ärlig om mig själv och min sjukdom!
vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget.. ville nog bara skriva av mig antar jag! men det kändes viktigt att få det sagt, få förklara lite! Det är viktigt att påminna sig själv också, för att aldrig glömma hur jävla kasst man mådde! Idag förstår jag inte att jag levt med ständiga diarrékramper mer än 20 gånger per dag.. Jag kunde inte gå utan kryckor på flera veckor pga inflammation i knä/fotlederna, som då var en följd av mina tarmbesvär, stora feta blåmärken (knölros) fick jag också.. Hur kan man acceptera ett sånt liv på det sättet som jag gjorde?
Jag blir så rörd när jag pratar om det här med en av mina bästa vänner, Démie. Hon påminner mig ständigt om att "jag såg dig tyna bort, jag visste ärligt inte om jag skulle förlora dig eller inte. Du höll ärligt på att dö framför mina ögon, och jag kunde inte göra någonting!". Jag älskar dig! Du var den enda vännen som tog sig tid att hälsa på mig, du tog hand om min häst. Du är en riktig vän, du är värd ALLT, hör du det - ALLT! du är guld värd vännen.. Jag vet inte hur mer jag ska förklara.. du är bara bäst!
nu ska jag ännu en gång sluta svamla! tack, den som orkade läsa allt. haha
Hej!
Jag vet hur jobbigt det kan kännas.. All ära åt dig som skrev detta inlägget på din blogg!
//Simone
Lycka till med din förlossning idag snäckan :) spännande!!
åhh hjärtat nu fick jag tårar i ögonen! När du blev sjuk så var det som om en del av mig också var sjuk, jag tänkte på dig varje dag, varje minut och varje sekund. Jag var så rädd, så rädd för att förlora dig men jag tänkte att om jag hälsade på dig när jag kunde och höll kontakten med dig hela tiden så skulle du aldrig lämna mig, varje gång jag fick ett svar av dig eller såg dig leva med mina egna ögon så drog jag en suck av lättnad, jag skulle hålla dig vid liv om det så var det sista jag gjorde! Jag älskar dig Erika och jag är så glad och stolt över att vara din vän<3<3
Hej,
lämnade en kommentar har för några veckor sedan och nu bestämde jag mig för att kika in här igen. Jag mår fortfarande väldigt dåligt men diareerna är mycket bättre.
Ska snart börja på en kortisonkur och hoppas att den hjälper. Jag får med hjälp av näringsdrycker och pulver som man blandar med maten i mig ca 3500 kalorier om dagen, dock har jag ändå gått ner några kilo, så nu måste jag börja med medicinen (avaktade med det i väntan på ännu en gastroskopi och magnetröntgen)
Under de år jag har mått dåligt har förståelsen och medkännslan varit dålig från omgivningen, det finns bara en som alltid "trott" på mig och inte sagt att det är inbillning eller att jag är lat. Det är min sambo, och oj vad glad jag är att han finns! Tyvärr var min bästa kompis inte lika förstående som din. Vi är fortfarande kompisar men hörs inte så ofta. Får en känsla av att hon tycker att jag är känslig och överdriver min situation. Den här sjukdomen har varit ett helvete och den värsta mardrömmen (fast det är verklighet) för mig. Både fysiskt och psykiskt. Blir så glad av att läsa hur bra du mår idag! Så bra tänker jag också må en vacker dag!
Snart har du ditt lilla barn i din famn och det är den bästa känslan i hela världen! När all väntan är över och det är färdigt... den känslan är väldigt speciell. Lycka till!
Tack för att du skriver detta i din blogg, vet precis hur du har det. Jag har också crohns sjukdom. Men är nu lite bättre. Hur har du vart i din mage när du var gravid, blev du bättre under graviditeten? Hur är du i din mage nu efter graviditeten?
Svara gärna i min blogg. Lycka till med ert knyte!
Hej, jag hamnade på din sida när jag sökte efter Crohns. Jag tycker ditt skrivande är otroligt viktigt. Jag själv har blivit utredd för bara en månad sen och då haft skov i 2 års tid. Fruktansvärda skov och läkarna har inte tagit mig på allvar. Folk på jobbet förstår inte att magkramper betyder magkramper på riktigt + allt annat, dålig i magen, illamående, viktnedgång, orkeslös, trött, feber och allt annat. Det anser inte att jag är sjuk, det tycker inte att det är illa nog. Jag känner inte att man får förståelse av någon annan än de närmaste. På tisdag får jag träffa min mag och tarm läkare efter att jag fått provsvaren från koloskopin som visade att det är en kronisk inflammation. Går på 3 tabeletter kortison, är sjuk var och varannan dag, kramper varje dag. Det är hemskt och jag tycker din blogg är fantastisk! Kämpa på. Många styrkekramar från en som verkligen förstår.
