aaaprilmamma

ja, så kan man väl kanske uttala sig? ^^ mentorn frågade hur det gick på ultraljudet och efter lunch hade vi svenska och religion, har samma lärare där, och hon har precis kommit tillbaka från sin mammaledighet och verkar tycka att det är extremt roligt att prata med mig! :) vilket jag uppskattar, det är roligt. Någon man kan fråga allt om! :)

och inte nog med det! min klasskompis som fick en son i september kom och hälsade på idag, med lilla theo! ^^ så himla söt var .. eller, han ÄR! :D helt underbart sockersöt liten bebis. Och läraren (svenska, religion) tittade på mig och sa "hur känns det erika?" jag bara glodde på henne och sa "jag blir... eh.. nerös.. rädd!!!" vilket jag faktiskt blev. Om inte många månader har jag en sådan liten filur i min famn, som JAG ska ta hand om, alldeles själv. MITT barn. Det är faktiskt en liten skrämmande tanke!

Nu efter ultraljudet är det nästan så jag vill spola bak tiden och få det ogjort (om man nu får säga så). Nu känns det faktiskt på riktigt, fast jag ändå inte kan tänka mig att bebisen ska växa och bli större, kännas på utsidan och sedan ska jag FÖDA ut den! jag blir jätte rädd för verkligheten, nästan gråtfärdig.. men det är väl många känslor som åker förbi'en under graviditeten, detta är nog en av dom. Jag kan även tänka mig att denna känslan finns hos de flesta förstföderskorna, rädslan. Snälla, kommentera och berätta hur ni känner!

nu ska jag nanna, efter en lång och ganska jobbig dag. Har varit rätt så ledsen faktiskt, vill inte gå in på vidare detaljer, men ledsen har jag varit. Får se när man repar sig.. tror dock morgondagen kommer vara rätt så lik idag. Men självklart hoppas jag på annat, det är ju fredag imorgon!